markhog

Jag tyckte att ni kanske hade tyckt att det var lite roligt att läsa om vad jag har haft för ponnyer före Storm, så här kommer det ett inlägg om min ridhistoria.

Hela min ridhistoria började när jag som bebis låg i vagnen i stallet medans mamma tog hand om sina hästar, så jag är så gott som uppväxt att vara i stallet. Men självaste ridningen började jag med som kanske två-åring alltså år 1999, då red jag inte speciellt ofta, väldigt sällan snarare, men det var främst då mitt hästintresse började växa. Då red jag på min första lilla ponny, Rut, en liten a-ponny, envis som få, men så otroligt gosig och härlig. Hon kom till världen år 1988 och med tanke på att hon var 96 cm när jag hade henne så förstår man ju hur liten hon måste ha varit då.

Jag tror att hon lärde mig ganska mycket, jag har ju inga minnen för några speciella grejor som hon lärde mig, men ja, eftersom hon var min första ponny så lärde hon väl mig grunderna och senså lärde hon mig också att njuta ordetligt när man rider, för det kommer jag ihåg att jag alltid har gjort, sålänge det inte har gått riktigt dåligt med ridningen. Jag kommer i alla fall ihåg att vi brukade longera henne innan jag skulle rida så hon fick springa av sig ordentligt. Haha, och jag kommer också ihåg hur min hund Tippen jagade Rut, men helt plötsligt var det tvärt emot, Rut som jagade Tippen ut hur hagen, hur gulliga som helst att stå och kolla på.

Numera bor Rut kvar på samma gård som jag och min familj en gång bodde på, och där har hon det jättebra med en ny liten flicka som får glädjas med henne. För hon är en enda stor söt tunna, full med glädje. Hon kommer alltid att vara min första ponny och den som startade min "karriär". Hon betyder oehört mycket för mig.



Jag som sitter längst bak och lilla Alva (mammas kompis dotter)
framför. Sen är det min mamma som håller i Rut
En snöig flicka!

Ännu en snöig bild på min flicka!

Jag började rida på ridskolan när jag började i förskolan tror jag, dvs. år 2003 (?). Då red jag där en gång i veckan och mer eller mindre också hemma på Rut, men efter ett tag började jag växa ur henne och då körde mamma in henne, jag fick också köra henne när hon var fördiginkörd, det var också roligt så som jag kommer ihåg.

År 2005 blev ridskoleponnyn Charlie till salu, en väldigt snäll och välutbildad herre född 1987 som var duktig på dressyr, men när man hoppade ville han helst hoppa lågt. Honom köpte vi efter att jag hade ridit honom på några ridlektioner i rad. Vi tänkte att jag skulle ha honom att växa på och att han skulle lära mig.


Rut och Charlie och här ser man även lite av vår gård


Charlie

Men efter påsk-showen 2006, en av de absolut hemskaste nätterna i mitt hela liv, fick han tarmvred, han blev så akutsjuk, jag kommer fortfarande ihåg när pappa väckte mig mitt i natten och jag undrade om det redan var morgon men han berättade att de hade gjort allt för att rädda Charlie och att det inte fanns mer att göra, jag blev förtvivlad, under de 6 månaderna vi hade haft honom så hade jag inte kunnat rida honom, både för att det var vinter och för att han hade haft korsförlaming och var under igångsättning efter det. Så jag hade pysslat desto mer med honom och vi hade precis börjat bli vänner, "fått band knutna till varandra". Men då tog hans dagar slut. Han skulle inte få lida mer.

Mitt i all sorg efter Charlie bortgång blev vi erbjudna att ha en liten b-ponny, Mio, på foder av mina fortfarande bästa vänner Alma och Ida. Det var sommaren 2006 som Mio kom hem till oss. Mio var en sån otrolig stjärna i min familjs liv, han kom mitt i all sorg och gjorde oss allihopa på så mycket bättre humör efter Charlies bortgång. Mio var en valack som var lite av Charlies motsats, envis men ändå så otroligt snäll och inte speciellt glad för dressyr men hoppningen det BRANN han verkligen för, om han fick börja hoppa, ville han aldrig sluta, jag skojar inte! Jag kommer ihåg alla lektioner jag tog med honom på i viarp när vi varvade alla ridskolehästar, om och om igen i galoppen och de gångerna vi hoppade när han drog ivåg som ett pistolskott, men ändå så säker på sin sak. Speciellt en gång minns jag, min mamma och alla andra föräldrar på läktaren satt och pratade om vilken snäll ponny Mio var som aldrig var dum och då mitt i allt galopperar han rakt in i mitten och sparkar bakut så att hela han mage syntes från läktaren, gulleponnyn!

Mio lärde mig så otroligt mycket, han fick mig både till en starkare människa och till en bättre ryttare. Alla gånger jag trillade av gjorde mig duktigare, men också alla gången han tog mig runt en hoppbana, och det enda jag behövde göra var att "styra" (dra i tygeln) gjorde mig så säker, han gav mig självsäkerhet. Ja, en riktig äkta läromästare var Mio. Hösten hösten 2007 flyttade vi in till ett villaområde i byn, alltså hade vi inget eget stall längre, då stallade vi upp Mio och mammas enda häst hon hade kvar, Fucita hos Alma och Ida. Där hade vi många roliga ridturer, puts-stunder och lite andra busiga saker för oss.


Mio och jag en sommardag 2006, även här hemma på vår gård


Jag och Mio min första tävling någonsin, Viarp 20 cm. Jag glömde vägen, men jag kommer ihåg hur ledsen jag blev så mamma efteranmälde till 40 cm och då blev vi felfria, jag kom ihåg vägen!


Söta goa Mio pojken

Sedan, hösten 2008 upplevde jag ännu en av de hemskaste tiderna/dagarna i mitt liv, Mio hade länge haft svårt att andas, han hade en sort av astma för hästar kan man säga. Efter att ha kollat upp detta beslutades det att Mio skulle tas bort, jag har aldrig gråtit över någonting så mycket som jag gjorde då, bara inte Mio! Men så var det, han var gammal, hade inga bra luftvägar, blev spinkig och allmänt halvskrotig. Så så blev det, han togs bort.

När Mio hade tagits bort blev så svag igen. Sakta "kom jag upp på egna ben" igen, det var mycket tårar, gråt och smärta men allting har ju sitt slut, det vet man redan från början. Mammas häst Fucita flyttade till ett stall vid skogen, hon började bli till åren men var ganska kry ändå. Henne flyttade vi dit för att hon skulle få bli en skogsmulle, trots all hennes energi, hon förtjänade liksom det. Jag mysred henne ändå lite på ridbanan en sommar då, jag tror att det var främst sensommaren och hösten 2008. Då var hon finfin att rida och väldigt rolig. Men hon var ju som sagt gammal och efter ett tag togs även hon bort, lite på grund av ålder och lite på grund av förslitningar. Hon hade lätt kunnats botas, men eftersom hon var den typen av häst som inte klarade att stå stilla (som hon då hade blivit tvungen still, resten av sitt liv) så var det inte värt det. Hon fick då somna in hon med.


Fucita januari 2009


Jag och Fucita i januari 2009

Jag red då vidare i Viarp som jag hade gjort då ända sedan jag började år 2003 eller vad det nu var. Jag red lektionshästar och var med i lite klubbtävlingar då och då och trivdes helt okej med det men saknade såklart att ha en egen häst. Så vi började sakta leta efter en ny ponny till mig och då en d-ponny. Det gick sådär men vi hade ingen stress med att hitta den rätta utan tog det lite som det kom.

Sen på sommaren 2009 red jag en d-ponny som heter Vincent, han var go och mysig, och det var ju roligt att få rida en ny ponny, men av någon anledning varade det inte så länge, vi gick halvt om halvt omkull, han var lite dåligt musklad och jag kände kanske att jag just då inte hade tid eller lust att ha en ponny som krävde väldigt mycket slit. Jag vet faktiskt inte var han är eller hur det är med honom nu, men en fin ponny vet jag att han är i alla fall!


Jag och Vincent ett sommarpass

Jag och Vincent samma dag.

Sedan red jag på ridskolan ända till våren 2011, då började det röra på sig igen med hästerierna först red jag lille b-ponnyn Joppe till försäljning. En mycket trevlig ponny som numera bor uppe i Gnosjö. Han var riktigt rolig att rida och han kommer att komma långt! Han ligger också mig varmt om hjärtat, trots att jag bara hade hand om honom i ungefär två månader (?) så satte han djupa känslor i mig. En riktigt personlig ponny. 


Joppisen i stallgången hemma hos Gunilla (dåvarande ägaren/försäljaren).


Jag på Joppe

Under tiden jag red Joppe fick även jag och min mamma i uppgift från ridskolan att sätta igång ridskolehästen Mistral, det var också ett roligt projekt, att få följa med ifrån att han hade varit illa skadad tills att han kunde gå i alla gångarter på både böjt och rakt spår. Tyvärr så klarade inte skadorna han hade haft av ridskolearbetet när han kom tillbaka efter sommaren hemma hos Susanne men han fick en sista värdig tid, beta och mysa med fina pållar på Stall Axelgård.


Mistral, Bild tagen från vkrk.se

Också under den här tiden jag red Mistral blev jag erbjuden en boxplats hos Susanne, hon visste ju att vi letade ponny. Då började vi rota ordentligt, jag skojar inte om att jag kunde nästan varje annons på hästen, d-ponnyer i södra Sverige utantill.

Efter att ha provridit ett par ponnyer hittade vi min drömponny. Sen, den 13 juni, en av dem lyckligaste dagarna i mitt liv, kom Storm hem till Susanne och då med min mamma som ägare i papperna. Nu sitter jag här med en fin ponny igen, och tillsammans har vi all framtid för oss. Så nu ska jag verkligen ta vara på den här tiden både med Storm från marken, på hennes rygg och alltid annars, för jag har världen bästa ponny!


En bild på Storm, the one and only! Kärleken till henne är onändlig.

Jag har alltid haft bra ponnyer, men inte haft den bästa turen när det gäller skador och sjukdommar, men somsagt, allting har ett slut, det kan både vara lyckligt och olyckligt. Men jag är bara så glad att jag har fått ha så fina ponnyer och jag är så glad för allt dem har lärt mig.

Rut-A-ponny, Charlie-D-ponny, Mio-B-ponny, Fucita-Storhäst, Vincent-D-ponny, Joppe-B-ponny, Mistral-Storhäst.

Och mitt nypåbörjade kapitel i livet, Storm-D-ponny sto född 2004.

/Julia