markhog

Idag fick den fina ridskoleponnyn Martin
stå ut med mig under hoppträningen.
Vi har inte bytat till vinterdäck på transporten än
så vi vågade inte köra Skotti.

Iallafall så var jag totalt gråtfärdig i början av passet.
Martin bara sprang & sprang, och tog man tag i honom så
sprang han fortare, ingenting jag är van vid.
Han var alltså väldigt känslig vilket jag lärde mig efter ett
tag. Vi började så smått hoppa fram på ett kryss vilket Julia
redan har berättat och de gick inget vidare, han rent
ut av stack efter hinderna. Lika dant när vi gick över till de tre
räckena på ena långsidan där de skulle vara fyra galoppsprång imellan
för dom stora ponnyerna och vi fick plats med 3 små, ni anar alltså hur
snabbt det gick.
När hinderna sen höjdes gick den bättre och bättre och sista rundan
på vår lilla bana var verkligen klockren. Min sits satt där den skulle,
Martin gick i exakt perfekt tempo och allt bara klickade. Är rätt
så säker på att det syntes ordentligt hur glad jag var.


/Ronja