We made it all this way
Jag och mamma satt och diskuterade lite på vägen hem från tävlingen, det var väldigt nyttigt och jag fick en liten egoboost när jag behövde det som mest. Jag var inte helt nöjd med tävlingen av olika orsaker och de orsakerna gjorde mig så förbannad på mig själv att jag var tvungen att stänga in mig i transporten tillsammans med Batman några minuter. Jag ville bara vara ensam med honom, så långt från alla människor som det gick. Det var verkligen som Per Gessles låt "Här kommer alla känslorna på en och samma gång". Jag gick igenom mig själv och försökte reda ut vad som egentligen hände. Armarna om knäna och frustrationen kom ut i form av tårar.
Jag fick dåligt samvete gentemot min underbara bästa vän på fyra ben och slog armarna om honom och stod så ytterligare någon minut med kinden mot hans varma hals. Batman stod blixtstilla, precis som om han kände att matte behövde honom som allra mest just där och då.
Det är ju trots allt dig jag älskar mest av allt. Mitt hjärta.
Det blev djupt nu, känner jag. Vad jag ville komma fram till (vad jag och mamma pratade om i bilen) är att det är viktigt att se vad man faktiskt har åstadkommit. Det är viktigt att se tillbaka, berömma sig själv och inse hur långt man har kommit, alla delmål man har klarat och inte bara blicka framåt och känna prestationsångest. Vi måste inte alltid vara bäst och vi måste inte alltid vara de som plockar rosetter, plaketter och pokaler. Vi är bra nog som vi är.
När jag fick hem Batman uner sommaren 2010 gick han inte i form och inte på tygeln i någon gångart med undantag från väldigt korta stunder. Han rusade iväg i galoppfattningarna och bakdelen var ena sekunden innanför spåret, andra sekunden utanför med framdelen någon helt annanstans. Jag hade fullt sjå med att sitta mitt i sadeln för att han var så känslig för vikten att jag annars omedvetet kunde ge honom signaler för exempelvis galoppfattningar.
I hoppningen började vi på 60 cm eftersom han inte riktigt hade styrkan och balansen som krävdes för högre höjder. Han var emellanåt nervös och visste inte om han kunde lita på att jag skulle hänga med honom i hans redan då gigantiska språng över hinderna.
Idag tävlar vi LB dressyr med godkända resultat. Batman går i form i alla gångarter, "vingligheten" jobbar vi med varje dag och jag är stolt varje gång jag känner att han går rakt och spårar alldeles själv. En självklarhet för många andra, men inte för oss. Nu har jag lärt mig bemästra och ta vara på känsligheten för vikten. Jag kan tex bryta av från galopp till trav i lätt sits bara genom att räta upp överlivet en aning. Batman gör klockrena avbrott från trav till skritt och ibland halt när jag bara tänker och sitter emot i något steg. Det är en sjukt härlig känsla!
Förtroendet och tilliten har kommit sakta. Nu möter Batman mig i hagen, ett par gånger har han kommit i både trav och galopp (fast då har det kanske varit en viss hunger inblandad...)
I hoppningen kämpar vi fortfarande för att få den balanserade galoppen. Batman hade tidigare noll koll på avstånd och taxering, men de börjar nog komma så smått. Vi har märkt nu ett par gånger att han lägger in ett kort språng när jag har lagt honom fel istället för att hoppa av sådär stort som han tidigare gjort utan att ens fundera. Såklart lite beroende på situation.
Vi har slitit och kämpat för att komma dit vi är idag. Det har verkligen varit en kamp om blod, svett och tårar. Men jag hade utan tvekan gått igenom det tusen gånger om om det hade varit det som krävts. Jag har inte fått något gratis, jag har ingen ponny som man kan vrida upp och så går den av sig själv. Nej, så funkar inte Batman. Jag har önskat ett par gånger att Batman kunde mer själv, att han var mer självständig så att jag inte behövde vara där och påverka hela tiden. Det har inte tagit lång tid innan jag har ångrat mig igen. Vi lär oss tillsammans, han och jag. Många säger ju att det ska vara äldre häst för orutinerade ryttare, yngre häst för de som är mer rutinerade så att ryttaren kan lära hästen. Jag och Batman tog det tredje alternativet. Vi lär oss otroligt mycket genom det! Jag menar, hade jag haft en rutinerad ponny som alltid taxerade själv hade mitt öga för avstånd aldrig blivit såhär bra. Hade jag haft en rutinerad ponny som gick rakt själv hade jag aldrig behövt lära mig rama in med skänklarna på samma sätt som nu när jag har Batman.
Jag vill inte höja mig själv till skyarna och påstå att jag är störst, bäst och vackrast. Verkligen inte, för så är det inte. Jag behövde skriva av mig och jag tycker att förvandligen är väldigt häftig. Det har hänt så ofattbart mycket med både mig och min fina skimmel på ett och ett halvt år och det ska bli så kul att se var vi är 2013!
Kärlek till dig, min fina.
/Therese
Jag fick dåligt samvete gentemot min underbara bästa vän på fyra ben och slog armarna om honom och stod så ytterligare någon minut med kinden mot hans varma hals. Batman stod blixtstilla, precis som om han kände att matte behövde honom som allra mest just där och då.
Det är ju trots allt dig jag älskar mest av allt. Mitt hjärta.
Det blev djupt nu, känner jag. Vad jag ville komma fram till (vad jag och mamma pratade om i bilen) är att det är viktigt att se vad man faktiskt har åstadkommit. Det är viktigt att se tillbaka, berömma sig själv och inse hur långt man har kommit, alla delmål man har klarat och inte bara blicka framåt och känna prestationsångest. Vi måste inte alltid vara bäst och vi måste inte alltid vara de som plockar rosetter, plaketter och pokaler. Vi är bra nog som vi är.
När jag fick hem Batman uner sommaren 2010 gick han inte i form och inte på tygeln i någon gångart med undantag från väldigt korta stunder. Han rusade iväg i galoppfattningarna och bakdelen var ena sekunden innanför spåret, andra sekunden utanför med framdelen någon helt annanstans. Jag hade fullt sjå med att sitta mitt i sadeln för att han var så känslig för vikten att jag annars omedvetet kunde ge honom signaler för exempelvis galoppfattningar.
I hoppningen började vi på 60 cm eftersom han inte riktigt hade styrkan och balansen som krävdes för högre höjder. Han var emellanåt nervös och visste inte om han kunde lita på att jag skulle hänga med honom i hans redan då gigantiska språng över hinderna.
Idag tävlar vi LB dressyr med godkända resultat. Batman går i form i alla gångarter, "vingligheten" jobbar vi med varje dag och jag är stolt varje gång jag känner att han går rakt och spårar alldeles själv. En självklarhet för många andra, men inte för oss. Nu har jag lärt mig bemästra och ta vara på känsligheten för vikten. Jag kan tex bryta av från galopp till trav i lätt sits bara genom att räta upp överlivet en aning. Batman gör klockrena avbrott från trav till skritt och ibland halt när jag bara tänker och sitter emot i något steg. Det är en sjukt härlig känsla!
Förtroendet och tilliten har kommit sakta. Nu möter Batman mig i hagen, ett par gånger har han kommit i både trav och galopp (fast då har det kanske varit en viss hunger inblandad...)
I hoppningen kämpar vi fortfarande för att få den balanserade galoppen. Batman hade tidigare noll koll på avstånd och taxering, men de börjar nog komma så smått. Vi har märkt nu ett par gånger att han lägger in ett kort språng när jag har lagt honom fel istället för att hoppa av sådär stort som han tidigare gjort utan att ens fundera. Såklart lite beroende på situation.
Vi har slitit och kämpat för att komma dit vi är idag. Det har verkligen varit en kamp om blod, svett och tårar. Men jag hade utan tvekan gått igenom det tusen gånger om om det hade varit det som krävts. Jag har inte fått något gratis, jag har ingen ponny som man kan vrida upp och så går den av sig själv. Nej, så funkar inte Batman. Jag har önskat ett par gånger att Batman kunde mer själv, att han var mer självständig så att jag inte behövde vara där och påverka hela tiden. Det har inte tagit lång tid innan jag har ångrat mig igen. Vi lär oss tillsammans, han och jag. Många säger ju att det ska vara äldre häst för orutinerade ryttare, yngre häst för de som är mer rutinerade så att ryttaren kan lära hästen. Jag och Batman tog det tredje alternativet. Vi lär oss otroligt mycket genom det! Jag menar, hade jag haft en rutinerad ponny som alltid taxerade själv hade mitt öga för avstånd aldrig blivit såhär bra. Hade jag haft en rutinerad ponny som gick rakt själv hade jag aldrig behövt lära mig rama in med skänklarna på samma sätt som nu när jag har Batman.
Jag vill inte höja mig själv till skyarna och påstå att jag är störst, bäst och vackrast. Verkligen inte, för så är det inte. Jag behövde skriva av mig och jag tycker att förvandligen är väldigt häftig. Det har hänt så ofattbart mycket med både mig och min fina skimmel på ett och ett halvt år och det ska bli så kul att se var vi är 2013!
Kärlek till dig, min fina.
/Therese
Kommentarer
Postat av: Joanna
<3
Postat av: Julia Gustavsson
Therese, du ska veta att ni är värda att se upp till. Jag själv kan intyga att allt som står i detta inlägget är 100% sanning. Jag har sett Batman med många andra från start på ridskolan och jag kan tala om att det är enorm skillnad på att se både dig och de som jag såg rida honom på ridskolan på Batman idag, han har utvecklats enormt och du ska vara stolt över att enbart DU kan ta åt dig av den utvecklingen som skett. När jag red honom för några veckor sedan, det var första gången jag red honom, man kan nu bara ta tyglarna och han är så mjuk och fin, och jag vet att han inte var så när du fick honom. Jag känner att denna kommentaren blev helt bananas och det är svårt att få ner det som jag vill säga i text, men somsagt. Batman har blivit mycket duktigare om man ska ta det rakt på sak, och det är du som har åstakommit det. Och om den utvecklingen som har skett med Batman under den tiden du har stått som ägare fortsätter som just nu så kommer ni att komma hur långt som helst, speciellt med den inställningen som du har i detta inlägget. Det kommer ni långt med. Jag tror på er och jag vet att du också tror på att ni kan komma långt, så är det. Så ska det bli!
Loveu <3
Trackback
